Jag tänkte sätta mig och redovisa mitt liv som vänsterhänt men vad fan, det känns inte kul. Uppdraget som sådant är det inget fel på men för mig var det inte särskillt svårt, jag tillbringade för typ två år sen sammanlagt nästan ett år med gipsad högerhand så jag är något av en mästare på att använda "fel" hand till det mesta. Sminka mig, tvätta håret, toalettbesök, öppna konservburkar, knyta skosnören, osv.

Grejen är att det känns så jävla krystat att jag ska sitta och redovisa uppdrag på en blogg som har begått harakiri. Jag är ledsen men det är inte samma sak utan Kissapan och jag har heller inte hittat någon stand in för henne. Jag kan inte svara på vad som har hänt för jag vet inte men det är väl helt enkelt så att Kissis inte finns mer. Alltså personen bakom finns fortfarande, hon har inte dött eller nåt men den här bloggen behöver inte två vanliga svennar, den behöver Kissapan och Rantamäki.


Jag har dragit mig länge för att skriva detta inlägg, det känns jätteelakt mot er tappra själar som fortfarande kikar in här regelbundet men det känns ju minst lika elakt att låta er gå och vänta på något som (som det ser ut just nu) inte kommer. Vi kan väl helt enkelt komma överrens om att vi stoppar här?

Jag tänker inte skriva något i sten, vi kanske kommer tillbaka någon dag, men just nu blir det inget mer. Ett tips är ju att ni lägger till klart du vågar på bloggkoll eller någon liknande sida så missar ni inte någon eventuell återkomst. Jag ska försöka att slänga in en ikon i menyn om detta men jag vet att ni är smarta nog att fixa detta själv annars.

Jag bloggar vidare som vanligt på min mindre utmanande blogg så får ni abstinens är ni välkomna dit. Annars finns det massor med andra bloggar som ni kan hänga på.





Nu börjar detta inlägg att bli långt och tradigt så jag säger tack alla för den här sommaren! Förhoppningsvis ses vi igen i framtiden.

/Rantamäki