Att leva utan tummar är intressant. Nu när jag skriver till exempel. Jag pekar "fack yo" åt er allesammans. Inte för att ni förtjänar det, utan för att det är roliare att skriva då. Man har sjukt mycket hjälp av sina tänder i såna här lägen faktiskt.

Igår var en intressant dag förresten. Vi var på trettioårskalas. Det började klockan 12.00, längst upp i skidbacken i Ösd, med picknick. Det var sista gången Matt Mustang få vara picknick-ansvarig. En macka och en grillad kycklingklubba var fanns det att äta. Tur att varken jag, Ettan eller Tvåan äter kladdiga skinbeklädda hönsben, speciellt inte utan bestick. Man blir ju för fan kletig om fingrarna. Jag tjyvköpte en korv på Smatoil innan vi skulle äventyra.

Sen gjorde vi sånt här:

Obs. Det är INTE jag på bilden. Skulle aldrig få för mig att göra nått sånt trams. Får en tvångstanke dock när jag står nedanför och kollar. Tänk om man skulle ge sig på klättring och bajsa på sig mitt på väggen. Eller bara släppa en fis. HUR berättar man det för åskådarna/vännerna?



Jaja, sen var det dags för nästa gren. Det ser inte så högt ut, men rätt högt var det. Här hade jag klunsat till mig ett frikort. Det gjorde att nästa gren var min. Oavsett vad det var för något.


Min gren var enkel. Trapets på hög höjd.


Kände mig som gelekvinnan. Eller Superwoman menar jag.. Matt Mustang trodde aldrig att jag skulle göra det. Men, vafan, det var INGEN annan som hade bangat under hela dagen. Det var bara att köra, Klart du vågar.

Min käre vän Mats klär av mej. Mest för att jag inte kunde med det tekniska. Eller nu ljög jag. För att mina händer inte fungerade.


Sista grenen visade att Ettan är modigare än mig. Det framgår inte av bilden, men det är en svinstor gunga som inkluderade ett fritt fall i starten. Inte ett endaste ljud släppte han ifrån sig under fallet / gungningen. Likblek var han när han släpptes lös. Sen klättrade han upp och gjorde det igen.


Sen orkade vi inte mer. Åkte hem, dränerade på adrenalin. Fast först blev vi utfodrade.

/Kissapan